vit anmärkt hos oss. Jägare skilja i flera länder emellan såkallade HundGräflingar och SvinGräflingar, men Naturforskaren upptäcker ingen väsendtlig skillnad.
Gräflingen hör till de så kallade Nattdjuren, söker mörker, stillhet och enslighet; han är sällan i verksamhet oftare, än då behofvet tvingar honom att sörja för sitt lifsuppehälle, och han smyger då omkring under natten; men när denna är starkt upplyst af månen, vågar han sig icke långt ifrån sitt bo, och det påstås, att han ofta skrämes af sin egen skugga. Hans nästan enda konstfärdighet röjer sig vid gräfningen af hans kula i jorden, hvilket arbete han, med de dertill lämpade framfötterna, förrättar med mycken både lätthet och ihärdighet. Dessa kulor likna dem, som Räfven bebor, men äro något rymligare, äga oftast den vanliga utgången åt söder, och dessutom en annan, som vid faror eller särskilta tillfällen kan begagnas, och som ofta först på ett betydligt afstånd, ända till 20 eller 30 steg, från den vanliga utgången, framkommer i dagen. I dessa kulor, vanligtvis 4 eller 5 fot under jordytan, tillreder djuret ett enkelt bo, eller rättare blott en bädd, af gräs, mossa och dylika ämnen. Der många Gräflingar finnas på en trakt, gräfva de stundom sina bon ganska nära hvarandra, likväl så, att hvart djur, eller åtminstone hvart par, har sitt eget. Ehuru sjelf föga renlig, iakttager Gräflingen likväl en större snygghet i sitt bo, och har oftast ett särskilt ställe för orenlighetens lemnande, ett stycke utanför boet. I bergiga trakter inredes någon stenklyfia till boningsställe.
Bland Skandinaviens större djurarter finnes väl icke någon, hvars fria lefnad synes förflyta mera enslig, tung och overksam, än Gräflingens. I sin dunkla kula tillbringar han ej allenast hela dagen, i enslighet och hvila, utan äfven natten under vintermånaderne, och vår nordiske Gräfling synes således verkligen försofva större delen af sitt lif. Den står i detta afseende till och med i en anmärkningsvärd motsats till den nordiska naturens öfriga organismer. Det är väl sant, att hos oss äfven vegetationen synes hvila under den större delen af året, och en stor del af naturen försänkes i dvala, under en tid, då förlängda nätter blott några timmar afbrytas af solen, och då, vinterns drifvor öfverskyla en blott af vissnade lemningar betäckt jord. Men dessa, så väl växter som djur, hvilka njutit nordens vinterdvala, återhemta dock så till sägandes den förlorade tiden, genom en så myc-
