Den här sidan har korrekturlästs
110
GRÄFLING.

läckerheter, och som alla björnartade djur med särdeles begärlighet uppsöka håning, lär Gräflingen, som ej gerna kan komma åt att skatta egentliga bikakor, söka ersättning medelst plundring af hummelbon.

Sedan han under sommaren och hösten förplägat sig med ofvannämnde födoämnen, som nog ymnigt och makligt kunnat erhållas, samt dessemellan tillbragt större delen af dygnet i hvila, finnes Gräflingen om hösten likasom gödd och öfverdragen med fett. Med ett sådant förråd af hull trotsar han sin långa vinterfasta. Han rullar dervid ihop sig och sticker nosen i den ofvan beskrifna särskilta öppning, som finnes under svansen. Man har trott, att han af den der secernerade vätskan sög ett slags näringsämne; detta är likväl icke sannolikt, emedan ett redan secerneradt ämne icke kan tjena till föda för samma djur. Sannolikare underhålles hans vegetativa lif på bekostnad af det öfverflödiga hull, hvarmed han om hösten är försedd, och om af den i analpungen secernerade vätskan något insupes, så tjenar det förmodligen, liksom saliven, till något annat ändamål, men ej directe till näringsämne.

Gräflingen lefver i monogami, men hane och hona vistas sällan tillsamman oftare än under parningstiden, som inträffar sent på hösten. Honan går drägtig 10 eller 11 veckor, och föder emot slutet af vintern 3 till 5 ungar, hvilka framkomma blinde och qvarblifva hos modern till framemot hösten. På andra året uppnå de sin fullkomliga storlek. Gräflingen anses upphinna en ålder af 12—15 år.

Unga Gräflingar kunna lätt tämjas; de förlora då mycket så väl af sin vildhet som skygghet; och förlikas ganska väl med de vanliga husdjuren. Deras föda fordrar ej mycken omsorg, emedan de hålla till godo nästan allt hvad i köket undanskrädes. Ett varmt läge är den beqvämlighet, hvarom de i synnerhet äro angelägne. De underhållas på detta sätt likväl endast för ro skull; någon särskilt nytta har man icke kunnat draga af spaka Gräflingar, och djurets föga läragtighet ger ej särdeles anledning till försök. Dess kött har en något äcklig bismak, till hvars undanrödjande fordras en skicklig tillredning. Deremot har skinnet af detta djur mera värde, såsom både starkt och motstående väta, hvarföre det i synnerhet nyttjas till jagtväskor, ränslar och åtskilliga öfverdrag. Det anses erhållas