114
kar, hvaraf, för redighetens skull, här blott ett ringa antal individer kunnat framställas, Alla dessa äro i beständig verksamhet; en del framskjuter, en annan sammandrager sig, så att Rœsel liknar deras rörelser vid den exercis, der en Pluton efter den andra framrycker och retirerar. Ändamålet med dessa rörelser är väl ostridigt födans inhemtande, hvarvid likväl visar sig ett anmärkningsvärdt fenomen. Då nemligen en Vorticella utsträcker sin stjelk och åt ett visst håll rigtar sin vidt öppnade bägare, märkes i vattnet en egen rörelse, hvarigenom de åt detta håll befintliga moleculer och minsta infusions-djur, liksom af en oemotståndelig dragningskraft, rusa in i djurets bägare. Djuret drager sig snart tillbaka, och utsträcker, efter en liten stund, sin bägare åt ett annat håll, och med samma framgång. Fig. 6 föreställer detta fenomen, enligt Prof. Agardhs iakttagelse. Han observerade att de infusions-djur, sådana som Monas Lens o. s. v., som kommo på bägarens kanter, liksom återstudsade derifrån, och att de i allmänhet drogos från så långt håll, och med en så oemotståndelig dragning, att Vorticellan alldeles tycktes utöfva en tjusningskraft åt det håll, hvaråt hon rigtade sin försåtliga crater. — Genom analogien med några andra polyp-artade djur kan man antaga, att dessa Vorticeller kunna åstadkomma ett slags hvirfvel i vattnet, hvarigenom de deri befintliga infusionsdjur tillföras dem. En sådan förmåga att göra hvirflar har Rœsel anmärkt hos Tubularia campanulata, samt hos en Hydra, och äfven aftecknat fenomenet. Det är troligt, att hvirfveln förorsakas medelst de små dubbla filamenter, som finnas vid bägarens motsatta sidor (fig. 7, 8), och som till utseendet kunde liknas vid ormtungor. De äro hos denna art mindre synbara. Åtskilliga moleculers återstudsning ifrån bagarens kanter, som Agardh observerat, härrör måhända just ifrån dessa organers vibrerande rörelse.
Denna Vorticella finnes i synnerhet ofta sittande under bladen och på rotstjelkarne af Lemna, men äfven på polyper, på snäckor och andra mindre vattendjur. Rœsel tror sig hafva upptäckt, att de i synnerhet fästa sig på redan döda organismer, eller på, dem hvilkas upplösning till någon del börjat.
En särskilt anmärkning förtjenar contractiliteten hos dessa djurs stjelkar. Man har i sednare tider funnit flera exempel, att mekanismen för elasticitet hos organismer, be-
