utfallande. — Våra Vestra hafskuster besökas också af flera arter, och bland dessa är den utmärktast, hvars teckning här bifogas, ehuru rummet förbjuder att i sjelfva storleken låta den härma naturen. Den urskiljes genast genom de urnypta flikarne i kanten, och de långa trådar, hvilka strålvis utbreda sig, underifrån, på sidorna rundtomkring. Hos äldre författare af Djurens historia, förekomma under namn af Hafs-lunga (Pulmo marinus), som det synes, flera slags Maneter, men bland hvilka ingen med verkligt skäl kan med denna förliknas, som således saknar viss synonymi, utom den vi hämtat ur vår odödliga Landsmans skrifter, ehuru den figur som äfven han gifvit, i brist af någon annan tillförene, icke tål att jemföras med den noggrannare, som nu intager ett rum i detta häfte.
Kroppen, föränderlig i storleken, från den af en tékopp till mera än en tallriks, är kupig på sin öfra sida som ett urglas; slät, midtuti alldeles färglös, genomskinlig, men rundt deromkring gulbrun, fast mot kanten ljusare. Mot midten, der djurets tjocklek knappt hinner till en half tum, då, till ex, tverlinien af dess omkrets kan utgöra 5, synes en cirkelrund upphöjning på undra sidan, hvarifrån 8 par dubbla strålar utgå, like 16 gaffellika ränder parvis vid basen förenade, men med utspärrande uddar utåt kanten. Den nämde upphöjningen kring medelpunkten sitter liksom lös vid undre ytan, och nedhänger troligen under djurets horisontela läge i vattnet, och kanhända bidrar till dess rörelser. Den är likväl fästad vid hvar gaffels bas, och utbreder sig som en hinna eller tunn betäckning emellan hvarje par af ränderna, med en fri öppning löpande emellan dem framåt kanten, så att luftblåsor stundom der intränga, hvilka genom djurets rörelse åter utdrifvas. Midtunder kroppen synes en fyrkant af ett klart geléartadt väsende, ifrån hvars hörn, korsvis, en arm eller stolpe fästas öfver cirkelns inre brädd, alla vid ändarne försedde med ett knippe, merendels brunfärgadt och till utseendet trådigt geléämne. Men sjelfva conturens kant är delad i 8 tunna, krusiga och urnypta lober eller nedhängande flikar (en för hvart gaffelpar), hvilkas ojemna hopkrympande och inkrökning torde mest bidraga till rörelserna i vattnet. Inom dessa flikar, äfven som från armarnes fäste, utlöpa en stor mänd enkla trådar, hvilka omgifva den täta massan som vidhänger armarne: trådarne saknas på de yngre, hos hvilka dessutom blott märken
