Oaktadt denna mångfaldighet kan Tumlaren icke idissla, ty matstrupen går endast till första magen, vid hvars mynning rynkornas ställning hindrar födämnets återförande till munnen, men snarare befordrar dess afgång till den andra.
Som dessa djurs föda består i sådana ämnen som deras boställe erbjuder dem, så är visthuset rikt. Fiskar af alla slag jagas af dem beständigt, särdeles flyttfiskar hvilka troppvis ankomma, såsom Sill, Makrill, Lax, m. fl. Tumlarne följa dem i stora skockar, ända upp i vikarne, liksom (efter Pennants uttryck) hundar efter haren. Det är vid sådana tillfällen de nästan förmörka hafsytan när de uppkomma att flåsa. Likväl jaga de icke endast nära vattenbrynet, utan gå äfven på djupet, der sjökräk, sandålar m. m. med nosen uppbökas ur sanden, efter de fyrfotade svinens sedvana på det torra.
Tumlaren är ett sällskapsdjur. Sällan finner man någon ensam, utan många tillhopa, i synnerhet under lektiden. 10-15 hanar följa ofta ett och samma föremål för deras begär, och stundom med den hetta, att de i yran stöta mot klippor eller fartyg eller löpa opp på stranden, som det skedde 1744 i en bugt på Island, der inemot hundrade gingo på land och blefvo invånarne till byte[1]. Isländaren tror dem verkligen vara blinda under parningstiden, som infaller mot Sommarens slut.
Det är på rygg liggande som honan mottager den segrande maken, omfamnad af hennes rörliga bröstfenor. Dräglig i tie månader framföder hon, vanligtvis i Juni, ett enda foster, redan af betydlig storlek. Klein utskar ett ännu mycket ofullkomnadt, som likväl hade 20½ tums längd. Den nyburna ungen dir genast sin mor; och under den ömmaste vård njuter han samma näring hela det första året, hvarefter han, vand till Föräldrarnes födkrok, sällar sig till hopen.
Tumlarens rörelser äro ganska lifliga, sä att ögat knappt kan följa dem. Under simmandet eller farten hålla de gemenligen hufvud och stjert nedböjde, att knappt mer än ryggen synes i vattenbrynet. De liksom roa sig att trotsa strömmarne, och när stormen upprört Oceanen, synas de än mera lifvade af den elektriska kraft som då herrskar i böljorna och luften, att med biträde af deras starka muskler kämpa mot de svallande vågorna. Ehuru de äfven visa sig i lugnt väder och följa fartygen eller svärma omkring
- ↑ Olafsen Irland. 1. s. 192.
