Hon är emedlertid vid köksstäder och der en varmare temperatur underhålles, såsom i grannskapet af bakugnar, ett förhatligt sällskap; helst hennes frätgirighet lockar henne liksom Blattorna, att dela födan med husfolket. Det är också under den mörka tiden af dygnet, då lugnet råder omkring eldstaden, som Syrsan söker att hålla sig skadeslös för tvånget att fly för ljuset och dagens buller. Icke mindre ökas oviljan mot henne för det ljud hon röjer gällare än många af sina fränder, ett slags sång, säkert den minst behagliga af all kammarmusik.
Denna talang, som mot infallande nederbörd särdeles öfvas, är likväl i synnerhet hanarne förbehållen. Deras täckvingar äro enligt det förut anförda, med skarpare nerver och mer upphöjda kroklinier försedde, och dessa öka tvifvelsutan ljudet, som åstadkommes genom den hastiga gnidningen af vingarne, hvilka för den orsaken så upplyftas, att de göra en hvass vinkel mot kroppen och gnidas medelst en horisontel och qvick rörelse mot hvarannan. Kanske bidrager äfven den genomskinligare runda fläcken att liksom en resonansbotten höja tonerne[1], hvilka, ehuru föga angenäma för värdfolket, säkert äro det mer för den parningslystna honan, som deraf lockad till möte, uppsöker sångaren, åt hvilken hon genom vidrörandet med sina långa antenner ger sin närvaro tillkänna, och denne, hastigt stadnande, med utsträckt och rörligt hufvud och liksom med ett mildare ljud helsar henne, då hon, efter sitt slägtes sedvana, uppstiger på älskarens rygg som hon omfattar, hvarunder parningen förrättas. Flera dagar å rad förnyas dessa möten, tills tiden kommer då hon på beqvämt ställe söker att, med tillhjelp af den omtalta eggläggaren, afbörda sig det lifvade ämnet till sin afkomma. Förmodligen sker detta alla årstider, helst man alltid träffar mer och mindre utvuxna uti hvart samhälle af Syrsor.
Att med någon visshet bestämma huru länge en Syrsa kan lefva, torde icke lätt kunna afgöras. Rœsel tror emedlertid att hon blir årsgammal.
- ↑ Prof. Lichtenstein har i sin intressanta afhandling (i Transact. of the Linn. Soc. 4. 51.) om de ögonlika fläckarne på ringarne af Fabricii Locustæ, bevisat att desse fläckar utmärka Hankönet, men ger dem icke denna af oss förmenta bestämmelse.
