af de fina rötter som den affräter, hvarföre ock nästet, i mån af behof och koloniens tilltagande i vext och storlek, snart allt mer utvidgas, deraf de gulnade och borttorkande fläckar på gräsvallen bära tydligt vittne. Efter fyra veckor ömsas för första gången huden och man upptäcker de ovanliga fötterna. Vid slutet af tredje månaden, då färgen är svartgrå och blekgul inunder, har den unga Syrsan vunnit 3-4 linier i längden och ombyter sin yta å nyo. Innan vinterns ankomst, då redan storleken kan jemföras med en fullkomnad hus-syrsas, sker detta för tredje gången. Nu blir färgen brunare och mera röd på undra sidan. Så beskaffad hvilar hon de kalla månaderne under jorden, i hvilken hon ofta djupt nedgräfvit sig, och lockas omsider genom vårens värme utur sitt hide. Med hvar dag förstorad ända till dubbelt mer än sin slägting, sker den fjerde hudömsningen i Maj, hvarefter täckvingarne börja synas. Det är nu som hon i synnerhet börjar visa sitt frätlynne der hon framströfvar under de nära ängarne belägna sädesfälten, intygadt genom broddens bortvissnande ofvan de afbitna rötterne. På jemn slät mark ser man jordytan höjas liksom af Mullvaden. Sålunda dold, är hon icke blottställd för någon fara, och det så mycket mindre, som sällan någon upptäckes medan dagen varar. Vanligt i Juli skiftas huden än en gång eller den 5:te, då Syrsan bekommer sina vingar och uppnått det mål af sin lefnad att hon skall paras, besörja om sin afkomma och försvinna. Men betraktom henne nu såsom fullkomligen utvecklad.
Vi ha förut sagt med von Linné, att Mullvads-Syrsan är bland de största af våra Insekter utom kräftorna. I längden stundom mer än 3 tum, äger kroppen ett lillfingers tjocklek. Hufvudet är mot det öfriga litet, och kan till en del under Ryggskölden indragas. Ögonen synas stora, bruna och utstående, och antennerne af halfva kroppens längd, tagellike, fastän nedtill tjockare och utgöras af tätt förenade leder. Mundelarne likna den föregåendes, men ryggskölden samt de inunder vid bålen inlänkade framfötterne äro det mest märkvärdiga. Den förra liknar kräftans ryggskal, stor och kupig, betäckt med ett fint brunt ludd, samt fram och baktill kantad, som gör den så mycket styfvare, för att äfven med dess åtgärd lätta det arbete hvartill naturen i synnerhet bestämt framfötterne. Desse bestå af tre leder. Den första, förenad med bröstet nära hufvudet, är rund och tjock, med en inlänkad tagg-
