lik luden spets framtill; den medlersta platt och bredast, och den yttersta af egen form, hvilken för ett slags likhet med Mullvadens framfötter skänkt Syrsan dess namn. Den liknar en tuppkam eller rättare en utbredd hand med nästan lyckta fingrar, men hvarå tummen utgör en egen led försedd med 2:ne hårlika utskott i ändan. Tätt jemte sitter en annan tvåklufven och trubbig flik inlänkad, och båda dessa äro förenade med den platta skifvan, delad liksom i 4 trubbiga klor utanpå skinande, svartbruna, och innantill ludna. Med dessa sällsamma verktyg undanrödjas jorden och uppkastas äfven der den är mest sammanpackad, och med en styrka att, som Rœsel säger, kroppar af 3 markers vigt kunna på jemn plan bortskjutas. De näst efter följande fotparen ha ingenting ovanligt, ej heller de bakresta, hvilka, ehuru ansenliga såsom hoppfötter, likväl icke svara mot kroppens storlek, och kunna derföre som sådane med mindre fördel begagnas. De äro gemenl. alla rödbruna; och de bakre benpiporna väpnade innantill och vid ändan med 3-4 rörliga syllika taggar, samt sista fotleden som vanligt med tvenne klor. Bälgen med sina leder eller ringar har en mörkbrun färg, fast något gulrödare nedåt sidorna, och liksom den förra de tvenne långa syllika utskotten mot yttersta ändan. Begge könen äro i detta fall lika, och honan saknar derjemte alldeles den eggläggare som finnes hos den vanliga Syrsan. Det är endast af de upphöjdare nerver på täckvingarna som hanen igenkännes, och desse vingar eller skal äro icke längre än halfva bälgen, rundade, tunna och ljusgrå med litet i gult fallande, samt nerverne mörka. De egentliga vingarne äro stora, af lika form och beskaffenhet som hos den föregående, vinkelrätt nedtryckte på sidorna, samt af hvarandra till hälften betäckte, och formera hopslutne tvenne smala tätt förenade nedböjda spetsar, längre än bälgen. På samma sätt och af lika orsak som andra Syrsors hanar, ger ock denna sitt ljud, men det är mera skorrande, nästan som kornknarrens, eller som v. Linné yttrar sig, likt Trädgrodans.
Det blefve för vidlyftigt att ingå i detalj af de anatomiska undersökningar som Muralt, Jacobæus, Welsch och Pleyer anställt på Mullvads-Syrsan. Märkvärdigast förekom dem den mage eller mångfålla hos henne, hvari födan, nedkommen igenom strupen, ytterligare sönderdelas innan den till rätta magen afföres. Detta föranlät Muralt, Swammerdam, Frisch m. fl. att räkna Insekten ibland de
