Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/103

— 87 —

prästernas snålhet och vidskepelse, fattigt, utblottadt på tillgångar, utan bundsförvandter, uppfyldt med allmänt misstroende och nästan utan allt hopp om räddning. — Sturens död hade lemnat riket utan hufvud. Hans söner voro barn. Christina Gyllenstjerna, med alla dygder hvilka tillhöra en hjelte, och med en kärlek för fäderneslandet, som sedermera försäkrade dess lugn, hade sett sig öfvergifven af sin mans förnämsta vänner då hon minst borde förvänta det. Dess mannamod vid Stockholms försvar och dess hedrande villkor vid slottets öfverlemnande, kunde ej frälsa henne, att igenom trolöshet falla i tyrannens bojor. Sådant var landet, då Gustaf Eriksson Vase började sina storverk. — Hans tapperhet var känd sedan belägringen af Stäket, Danska hjelptropparnes nederlag vid Stockholm, och slaget vid Brännkyrka, der han redan ernått det hedrande förtroendet att föra hufvudbaneret; hans förstånd hade blifvit uppbrukadt vid Hofvet, och upplyst genom den förtroliga vänskap han der knutit med Hemming Gadd, en af tidens klokaste män och af Sturarne mycket brukad i regeringsärender; hans slägt, som under de tre nordiska kronors förening blifvit betydande och sluteligen införlifvad med Bondar och Sturar, gaf honom likasom rätt att i sin person förena de begge partier, som så länge varit orsaker till de inbördes oroligheterna. — Allt detta hade, utan dess öfriga stora egenskaper, i dåvarande omständigheter ej kunnat gifva honom någon