handeln, och Wienska samt Polska Hofven anhöllo om hjelp, det förra emot Turken, det sednare mot Ryssland. Konungens svar på Kejsar Ferdinands begäran, bevisar huru de inbördes oroligheterne störde hans lugn, fastän de ej nu mera ägde en lika olycklig verkan som förut. Man hade bort förvänta sig en oinskränkt erkänsla af ett folk, som hade att tacka Gustaf för allt, men häri äro alla tidehvarf sig lika. Frankrike kände ej rätta värdet af Henrik den store förr än efter hans död; Sverige kände ej vidden af sin förlust vid Gustafs bortgång, förr än under hans söners regering. Arfföreningen var väl ett bevis af förtroende och högaktning, men deri låg en verkelig nytta för framtiden, och en säkerhet emot den makt, som ej långt förut varit på vägen att göra hela rikets undergång. Konungens tal till Ständerna vid dessa tillfällen, vittna om hans vidsträckta förstånd och den ömhet, med hvilken han i en framtid af flera tidehvarf insåg och danade sina undersåtares sällhet. Jag lemnar nu denna hjeltes, denna stora regents beröm; ämnet har varit vida öfver min förmåga, och hade, utan att vara en lag, aldrig blifvit mitt yrke, i synnerhet i dens närvaro, som med så mycken styrka som behag sjungit hans bedrifter, och med sina verser gifvit Melpomenes behagligheter åt Euterpe och Polymnia. — Mine Herrar, erkänd vältalighet, vittra och ryktbara arbeten, styrka, smak och renhet i skrifsättet, utmärka de rum J här innehafven. Den, åt
Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/107
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 91 —