SVAR,
på Friherre Armfelts Tal, af Akademiens Direktör, Johan Henrik Kellgren.
Min Herre!
Ni påminner Er den dag, som sett detta Samfund stiftas. I hvad olikhet med den, som nu ser Eder der upptagas! Allt hvad Majestätet äger mest lysande att förblinda ögat, allt hvad Snillet äger högst förundransvärdt att intaga själen, förente sig hos Den, som då öppnade detta Tempel. Och hvem skulle bättre än Ni hafva sett, hvem i en lifligare hågkomst förvarat denna högtidens ära, än Ni, som henne åtföljde, Ni, som stod närmast i strålarne af dess upphof, men hvilken hon då ej sökte? Hon sökte endast oss, denna ypperliga ära, som ingen före oss njutit, som ingen efter oss skall vinna, äran att hit inkallas af den första röst Svenska Vitterheten äger, att höra vårt beröm af en Konung äfven bland Snillen, af en Kännare på thronen. Huru bör Ni ej afundas oss en sådan lycka; och huru glade hade vi ej gått att dela den med Eder!
Men stundom i förlusten af en förmån, som ej kan ersättas, finner man en annan, som på något sätt kan trösta. Den ömtåliga egenkärleken rädes att se minsta skugga af ynnest, der hon mottager belöningen. Äfven Konungars
