men behaglig melodi aldrig brytes af passionernas skri, som såra örat, aldrig begrafves i dessa stora harmoniska massor, som trötta eftertanken.
Kanhända är det utan anledning, som jag här stjäl mig tillfället, att lasta en fördom som inskränker vår sällhet, då den inspärrar rymden för Snillets flygt; denna förfinade smak, som sätter värdigheten i en fattigdom, och det ädla i ett ledsamt. Den vackra verlden, så angelägen om allt hvad som skiljer den ifrån hopen, icke nöjd med de företräden som gifvas åt personer, börd, lycka och upplysning, har äfven velat upprätta en rang ibland nöjen, förbehålla sig sjelf en ny klass af känslor, i dess inbillning desto ädlare, ju mer de fjermade sig från naturen. Då uppkom den goda Ton, så olik den goda Smaken, så konstlad i tal och skick, så tyrannisk och så vacklande, som gifvit oss läckerheter för föda, grannlåt för klädnad, det täcka för det sköna, bannlyst glädjen ur våra hjertan, friheten ur våra seder, löjet från våra läppar, och förbudit oss såsom brottsliga, — — — hvad säger jag? ännu mer, fördömt som oanständiga alla nöjen af djupt intryck, alla nöjen som våga mer än halka öfver själen.
Tro ej, min Herre, att jag glömt mitt ämne. Då jag upphäfvit mig mot en falsk, förödande smak, som i sednare tider bundit vingarne på Snillet, tagit senorna ur stylen, och
framför allt förtorrkat alla sanna källor af Comiskt
