voro mera vidsträckta, än att många stunder öfverblefvo, på hvilka de kunde både inlägga heder och göra sällskapet nöje med sina skaldeqväden.
Hos ett ohyfsadt folk måste poësiens första införande nödvändigt hafva åstadkommit språkets förädlande. Skalden var ensam lärd i hela riket; han kunde således, utan all betänklighet, enrådigt gifva böjelser och sammanbindningar åt språket efter verskonstens behof; och då konungar, jarlar samt de mest ansedde män voro i hans umgänge: hans verser derjemte fattades och förvarades i minnet, samt utspriddes såsom den tidens enda vitterhet, så visar sig lätteligen, huru mycket en sådan skaldernes åtgärd skulle bidraga till språkets upphjelpande och förkofran.
Isländske skalderne, som begynt att gifva det samma skapnad, fingo igenom de påföljande sekler ett märkeligt biträde af christna lärare. Den undervisning, som desse meddelade: deras besök och sammankomster: deras vistande hos konungarne och landets förnämsta invånare: allt gaf dem tillfälle att verka på språket. Isländarne hade fått ljuset ifrån England, samt förut bildat sitt språk efter det Engelska; och när således christna läran äfven infördes i Sverige ifrån England, hade vårt språk den förmån, att både skalder och lärare på gemensamma grunder byggde dess uppkomst och förbättring; hvilket ofelbart är orsaken att
