Svenskan mera vid denna, än någon annan tid närmar sig till då varande Engelskan, såsom ses af våra runstenar.
I tolfte århundradet begynte Tyskarne att besöka Sverige, klostren inrättades, Munk-Ordnar indrogos ifrån Tyskland och äfven klerker, som igenom tjenstgöring vid församlingarne, i Dom-Capitlen och skolorna fingo språket i sina händer, och kunde så mycket lättare gifva detsamma Tysk skapnad, som olikheten förut ej lärer varit särdeles stor. Vi böra dock ej säga, att sådant förvärrade modersmålet; ty ännu skedde alla förändringar af klokt folk, samt efter nödtorft; och hafva vi skäl att tillegna vårt språk mycken styrka och anständighet i trettonde århundradet, under hvars sednare hälft Östgöta, Westgöta och Upplands lagarne äro författade. Men strax härefter begynte städerne att komma i ordning, hvarest Tyskar och Nederländare både i handel och handtverkerier utgjorde förnämsta borgerskapet. Desse talade sitt modersmål, hade utländska präster, och tillsatte magistraterne med hälften af sina landsmän. Det mindre borgerskapet och tjenstfolket, som var Svenskt och lefde stundeligen tillsammans med utlänningarne, emottogo af dem främmande ord och på Svenska orden främmande böjelser: skolorna förestodos af Tyska lärare: predikningarne Tyske: allt bidrog att tillskapa i städerne ett tvespråk, hvilket den uppväxande ungdomen inhämtade, och hvilket sedan utfördes
