kring riket af handelsutliggare, marknadsfolk, djeknar och den ur staden till landsbygden i återström gående tjenstehjons hopen.
Ännu voro dock de förnämare friade ifrån en sådan smitta; men språkets svåra öde, äfven inom den kretsen, dröjde ej längre, än till dess Konung Albrecht uppsteg på Svenska thronen. Utom den verkan till ondt eller godt, som Regenten och Hofvet hafva på ett lands tungomål, och hvilken ensam bort vara tillräcklig att i Albrechts tid förskämma Svenska språket, hade denne Konung af stats-klokhet infört med sig en mängd af Tyska ädlingar och riddare, hvilka, understödde af honom och tilläfventyrs försedde med lyckligare inställningsgåfvor, än de infödde, vunno så allmänt bifall hos könet, att inom kort tid snart sagdt alla ansedda hus i riket hade en eller flera utländska mågar, hvilka så väl i allt annat, som i språket, utbredde hos de högre slägter den då gångbara Tyska smaken. När till dessas, Konungens och städernes åtgärd lägges, att rikets län anförtroddes åt Tyska ståthållare och embetsmän: att de insattes i domare-embeten: att underbetjeningen likaledes ofta var Tysk: att Svenska ungdomen studerade i Erfurt och vid andra Tyska Akademier: så ser jag icke, hvilken naturlig kraft möjeligen kunde hindra ett gemensamt förtyskande af språket och alla saker i vårt land.
