mycken styrka och lätthet att skrifva, och derföre skref under sin korta regering mer än någon af hans företrädare. Sällan afgick något bref till de många Ministrar, som den tiden uppehöllo sig vid främmande hof och städer, att Herren icke med egen hand gjorde ansenliga tilläggningar, ofta till flera ark. Stilens goda art kan bäst intagas af det Skrifte-Tal, som Konungen höll dagen före sin död; hvilket visar, att tankekraft och styrka i själen ansågo sig skyldige att följa en så stor hjelte ända till brädden af grafven. Man skulle kunna misstänka Konungens Biktfader, som fattat Talet i pennan, att han tillsatt något af sitt eget; men denne är nogsamt försvarad af sina många öfriga skrifter, hvilka intyga att han inom medelmåtta i tankar och ordning hade sin bestämda krets.
Konung Carl den elfte hade väl hvarken djup kännedom af språket, ej heller ingick han i någon särdeles befattning med detsamma, men hvad Olaus Petri var i Konung Gustafs, Friherre Erik Sparre i Konung Johans, samt Friherre Johan Skytte i Konung Carl IX:s och Gustaf Adolphs tid, detsamma voro under denna Konungs regering Friherre Ehrensten, samt Grefve Magnus Gabriel De la Gardie, Stjernhjelm, Columbus, Wexionius, flere, och framför alla Grefve Lindsköld; hvilka igensökte språkets rätta grunder och på de samma uppförde den vackraste byggnad.
