ordbrytningar utspäddes, samt blef småningom det språk som, nu fejadt och städadt, pryder Popes, Homerus med flera förträffliga skrifter i både bunden och obunden vältalighet, hvilka ifrån Engelska bokpressar nu spridas öfver allt, och med största behag lika allmänt läsas.
Svenskan, dennas nära anhörig, måste ju kunna stiga till samma höjd. Hon höll sig ren ifrån främmande inblandningar intill de åren, då Pommerska och Meklenburgiska prinsar bestego den Svenska thronen, och med dem många utländska slägter, ej mindre till språkets än folkets förderf, i landet inflyttade. Men så snart den stunden efter Försynens skickelse inföll, då den välsignade Vasa stammen intog deras rum, rensade hon sig sjelf så godt hon förmådde; så att den store Ärke-Biskopen Laurentius Petri, med sin Broder Olaus, begge reformationens dyra redskap, kunde vinna beröm för en väl skuren penna, som gaf mönster efter hvilka man sig rättade. De tidehvarf som sedan förflutit, hafva ej annat kunnat än mycket verka på ett språk, hvilket, lemnadt till tungans tygelfria fart och modens nycker, utan reglor och ans, har måst uppoffra sig sjelf, likt ett barn utan gångstol, eller en yr yngling utan uppsigt. Den tiden man mycket reste i Tyskland, och betjening derifrån icke sällan brukades i det Kongliga Cantzliet, blef Svenskan, icke till sin förmån, ofta tvungen efter Tyska
