tal i en akademisk församling. Då hvarje art af vitterhet dessutom är fördelt i hundrade olika mer eller mindre beslägtade grenar, som alla begära ett olika afhandlingssätt; ännu mer, då stilen i dessa särskilta delar bör rätta sig efter ämnets vidd, vigt och värde; då ett landskaps historia icke tål att författas som historien om ett kejsaredöme; då ett krigiskt folks bedrifter annorleds böra målas än ett fredligt folks öden, hjeltars lefverne än den svaga regentens; och då slutligen bör lemnas en författare samma rätt i sin stil, som sitt ansigte, att med egna drag skilja sig från andra, fast ej från det menskliga, vara sig och ingen annan, med ett ord, att vara snille: huru falsk, huru skade1ig är då ej den fördom, att i hvarje slags vitterhet blott framställa ett mönster, blott gilla ett sätt, och förkasta alla öfriga.
Vida skild från en sådan fördom var han, som tecknat de tvenne förste Vasars regering. Olik var storheten af deras tänkesätt och gerningar. Olik blef ock stilen som fattat deras lefverne. Derför i båda fall hvad han borde vara.
Men sedan Ni, min Herre, på historiens tafla med stark och säker hand målat den store Gustaf Vasas bedrifter, trodde Ni ej ännu hafva gjort nog för hans ära. En högre tjusning betog eder själ, och fordrade sångens uttryck. Sverige kan ej annat, än med välbehag anse hvart nytt försök till en hjeltes beröm,
