äfven så mycket mindre nödigt, som den skicklige predikanten vid danska Hofvet, Doktor Bastholm, deri nyligen förekommit allas önskan. Det synes emedlertid vara Lärares första förbindelse, att i styl, språk och uttryck lämpa sig efter de åhörare för hvilka han talar, efter de tider i hvilka han lefver, och efter den smak som då är rådande. Så finna vi, att Mästaren sjelf Sig förhöll med de österländska folkslag, hvilka Han undervisade; och så göra Dess efterträdare, som glade följa Hans helgade fotspår.
Måtte Lärare aldrig förgäta, att värdigt föra sina ord, när de tala i den Högstes namn och på Hans vägnar! Måtte de, som sändningebud från en så hög Öfvermakt, blifva hörde, trodde, åtlydde! Måtte de, såsom lycklige innehafvare af den himmelska visheten, äga den ofta omnämda andeliga vältaligheten, som ett tillfälligt lockande medel, hvarigenom mången, som äger mindre värma för religionen, börjar med aktning för Läraren och dess gåfvor, men slutar med kärlek för Läran och dess verkningar! Måtte en regelbunden och klanderlös lefnad blifva den mest vältaliga predikan, som småningom tillskapar rätta Christna, trogna undersåtare, dygdiga medborgare, glada menniskovänner!
