Eller finnes väl mer några afvikningar att göra, några fel att lära känna? Jag må icke tala om det falska val, af ämnen, som länge gjort, att man uppehållit sig mer vid det öfvernaturliga som bör vördas, än det naturliga som kan fattas, mer vid miraklerna som förvåna, än lärdomar som förbättra, mer vid inbillningens än hjertats föremål. Men i hvika orimliga former har man ej klädt dessa ämnen? Än, för att ej afvika från Guds rena ord, ej utspäda dess innehåll med mennisko tillsatser; har man nöjt sig med, att uppställa en lång samling af Skriftens språk, i en annan ordning än de der hvarann följa, och således ofta utan all ordning: än, för att skryta med en vidsträckt lärdom, blandat utan anständighet det Gudomliga med det verldsliga, det Christna med det hedniska, ljus med mörker; påkallat Plato att förklara Treenigheten, anfört Ovidius i läran om Skapelsen, sammanbragt propheter, philosopher, apostlar och klassiske auktorer: än åter, för att röja en inbillad rikedom i eget snille, utvalt ett enda språk ur Skriften, ett enfaldigt uttryck af några få rader, uttänt det samma till flera arks afhandling, dränkt dess styrka i en flod av ord, visat vigten af hvar bokstaf, delt och åter delt hvad ej ägt några delar, och sorgfälligt förklarat hvad redan förut ägt all möjelig tydlighet.
Hvad åter Stylen egenteligen angår, tyckes den i andelig som i verldslig vältalighet, redan hafva varit allt hvad den icke bör vara. Huru
