mera yttra sig med ett slags hemlig erfarenhet, som öfverrumplar betraktaren, än genom det skrytande utbrottet af en stark och skallande ton. För dem är Snille: tankarnas sanning, ljus, redbarhet. För dem är Styrka: sammansättningens kraft, icke hänförelsens. För dem är Skönhet: ordning, måtta, öfverensstämmelse. Derifrån, — låtom oss häri tro en stor domares vittnesbörd, — derifrån dessa mästerliga stycken, hvaraf ingen del utmärker sig af någon utsökt sällsamhet, intet drag är äfventyradt, men hvaraf allt är redbar skönhet, och som i sitt hela utgöra ett uttryck af den högsta fullkomlighet.
Då man talar om Snillet med hänseende till dess fullkomligheter eller brister i utöfningen, talar man icke då med det samma om Smaken, fastän under ett annat namn? Ty är det icke samma själs egenskap, som lär konstnären både att undvika det falska och stötande, och att finna det sanna, det träffande, hvarmed han förtjusar? Man kan icke neka poeten, som skapar Stort, — smak i det stora; han skapar lyckligen, fastän vårdslösadt i dess ringare delar. Man kan icke neka kännaren, som skrifver, snille, i det han skrifver med behag, fastän utan förtjenst af stora eller träffande drag. Dessa egenskaper kunna då sägas vara i grunden af samma natur, och endast åtskilja sig i starkare eller svagare, djupare eller yteligare behag.
Men inlåtom oss ej i dessa finare
