forskningar, som ofta ej föra till det ljus de synas lofva. Behållom hellre den allmänna meningen om skiljaktigheten af dessa tvenne egenskaper. Rikedomen, styrkan, höjden af tankar, bilder, sinnesrörelser; se der, efter den antagna delningen, Snillets högre lott; gåfvan för det angenäma, uttryckets, vändningens, med ett ord, stylens behag; se der, som den allmänt anses, Smakens egenteliga förtjenst.
Detta begrepp om Smaken saknar ej en viss grund af sanning: det är blott halft och ofullkomligt.
Icke må det nekas, att uttryckets och skrifartens behag, ju förutsätta hvad man kallar Smak, och bevisa den. Men det äger icke lika sanning, att den endast består i dessa egenskaper. Ty om det ej kan bestridas, att Vitterheten ju äger vissa slag af vida större fordran på hög anda och stark effekt, än på det egentligen angenäma och de finare behagen, så skulle deraf följa, att Smakens förtjenst kunde, i arbeten af dessa större slag, antingen helt och hållit, eller till det mesta umbäras. Man skall ej fela att finna orimligheten af denna slutsats; men hvilken annan har man då gjort, så ofta man velat förstå med Smak endast ett slags lägre Snille, en viss gåfva för det behagliga, och velat anse dess åberopade fordringar, på denna grund, föga gällande för arbeten af högre art och bestämmelse?
