förtjenar ock den att berömmas utan konst. Det är endast Sanningen, som gör skönheten af en stor mans lof; och jag är förvissad, att då jag talar om Grefve Scheffers förtjenster med den uppriktighet, som anstår en tolk af allmänhetens röst, ingen mun skall vittna emot mig, och intet hjerta en gång hviska till sig sjelf: han viker ifrån sanningen.
Det tillhör hopen att dömma gerningar efter utseendet och verkan. Det tillhör de vise, mine Herrar, det tillhör Er att gå längre, att se hjertat, att der finna äran ej i verkningarne, men i medlen: dygden mindre i gerningarne, än i afsigten. Huru ofta dyrkar ej folkets förundran nit för allmänt bästa och försakelse af eget väl, der J med sanningens synglas uptäcken äregirighet eller ensidiga afsigter? Huru ofta finnen J ett hjerta ömt för menskligheten och ett brinnande nit för fäderneslandet, der allmänheten bedrager sig om verkningarne, eller ock sjelf hindrat dem. Huru mycket vinna ej Grefve Scheffers förtjenster, jemförde efter denna måttstock. Huru mycken tillökning får ej hans ära, då edert omdöme styrker allmänhetens. Hvar har man sett tillsammans ett större nit för andras väl, med ett mindre afseende på sig sjelf; en större kärlek för sin Konung, med mindre driffjädrar af ära och belöningar? Men tör hända vanhedrar jag en stor man, då jag säger, att han ej drefs af egennyttan. Sednare