endast drifven af kärleken till det vackra, utan åtrå till egen heder, utan fruktan för möjligheten att bedragas, uppsöker skickligheten eller snillet, i sjelfva dess frö, och ännu osäker om frukterne, utvecklar dess växt, vårdar och stadgar dess tilltagande och mognad; hvars godhet följer förtjensten, snarare likt en rättighet, än likt en skänk, och som, tillika dess välgörare och dess vän, ger henne den sanna, den värdiga belöningen: en stor Mans aktning.
Så böjd till sitt hjerta, så upplyst till sitt förstånd hade Grefve Scheffer förvärfvat en oförgängelig rätt till alla snillens förundran, vördnad och kärlek. Skulle ock tanklösheten kasta en skugga på hans minne, för det att ibland mängden af dem, som framträngt sig vid hans röst, funnits någre ovärdige hans åsyn; eller för det hans uppmuntran stundom sänkt sig till smärre förtjenster; få skolen dock J, mine Herrar, ej tillskrifva honom orsaken till det, som är en nödvändighet i naturen; ej anse för ett fel, det som bör göra hans beröm.
Skulle väl åkermannen upphöra att så, för det några korn förlorades emellan stenarne, och tistlar uppväxa ibland säden; skulle den välgörande tillsluta sin hand för de fattiga, emedan lättjan och liderligheten stundom härma nödtorftens röst?
