De behöfva ingen uppmuntran, dessa sällsynta själar, som med en medfödd styrka bryta tidernas hinder och afundens motstånd; som segrande öfver folkslags fördomar och tankesätt, tvinga sig till menniskors förundran: utan desse svagare, hvilka antingen misströsta om sin förmåga, eller ej äga den. Han kräfver ej stöd denna stam, som på en fast grund tillväxt med åren och stadgat sig af stormarne; men väl den späda plantan, upprunnen i sanden, utan fäste och utan näring, hvars fall verkas af en väderpust, hvars lif beror på en regndroppe.
Grefve Scheffers hjerta uppmuntrade och hjelpte ännu oftare än hans snille. Deraf har händt, att förhastade omdömen ansett som en belöning för skickligheten, det som endast var en skänk åt nödtorften. Heliga välgörande! dygd hos de ädlaste själar, som döljer dina storverk för verlden, prisad af frivilliga tårar, ej af äreminnen skrifna för belöningar. Skulle jag med uppräknandet af dina verk, såra ditt blygsamma öra, skulle jag befläcka din ära med ett fåfängt beröm! Dessa egenskaper, som mera lysa än värma, dessa präktiga storverk, som förblinda äregirigheten och tillvinna sig menniskors kalla förundran, må de berömmas, de belönas med stoder, de besjungas af hjeltediktaren! Han ägde äfven dem, Grefve Scheffer; men han ägde andra, mer dyrbara för menskligheten, hvilkas minne kännes och bevaras i hjertat, då örat ej hör låfsången, då ögat ej ser ärestoden.
