hans hågkomst är äfven förvarad i hans skrifter, dessa bilder af hans snille och af hans hjerta. Om någon kunde förgäta välgöraren, då han ej mer känner behofven, om han kunde glömma botemedlen, då han ej mer känner såret och svedan, så kan intet öga hindra känslan af ljuset, utan att för evigt tillslutas; och snillets ljus, mine Herrar, renare än solens och naturens, förgås ej med sitt ämne, men strålar mera klart öfver dess aska.
Grefve Scheffer var ställd på ett rum i samhället, der man mindre betraktar myckenheten af skrifter, än mängden och vigten af stora gerningar. Dock om antalet af arbeten ökar en författares ära, så hade Grefve Scheffer äfven den, i vårt land. Men han hade mer, mine Herrar; han hade gifvit sina skrifter denna dyrbara invertes halt af ämnet, detta ädla yttre värde af skrifsättet, som aldrig antalet af sidor ersätter. Han skref för menniskoslägtet, han talte till sitt fädernesland, om de närmaste ämnen för deras väl, med en sann och ädel uppriktighet, lika skild från den yra förmätenheten, som ej känner några gränser, och från den låga fruktan, som rädes att tolka nyttiga sanningar. Lika långt ifrån att söka i tankan en vigt, som ej finnes i saken, och att gifva uttrycket en finhet, som saknas i tankan, var hans vältalighet alltid en följd af hans ämne, och dess prydnader liknade de blomster, som blanda sig och bäst trifvas i säden. Han ägde denna nätthet och
