Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/232

— 216 —

Geneve. Hans nitfulla verksamhet har, som vi förut anmärkt, lemnat ett bevis emot satsen om längtandet efter hvilan; hans välgörande hjerta har vederlagt prisskriften i Dijon och öfvertygat oss att kärleken för vettenskaper ej utesluter, utan tvertom understöder och ökar dygdens utöfning; och sluteligen har han i sina bref, för vis att ej skilja skadelighet ifrån missbruk, och nödvändiga följder från tillfälliga händelser, försvarat skådeplatsens oskyldiga nöjen, mot den menniskohatande philosophens tillvitelser. Men det som bör synas oväntadt, af Grefve Scheffers öma och känslofulla hjerta, är att han bannlyste den ömaste af alla känslor, från Melpomenes och Thalies tempel. Jag vågar ej försvara denna sats emot kärleken, på detta rum, i denna allmänna sammankomst, ej såra en så mäktig fiende, bland denna samling af åhörare, der han kanske finner sitt försvar i så många ögon, sitt välde i så många hjertan. Men huru mycken styrka synes ej Grefve Scheffers dom erhålla af ett skådespel, som nu öppnar ett nytt tidehvarf på den Lyriska skådeplatsen. Der den högsta möjliga förtjusning erhållits, utan kärlekens tillhjelp; der hjeltar belönas af hjeltar, utan biträde af fabelns gudar; der sannolikheten bevaras och inga andra underverk förekomma, än de äran och kärleken för fäderneslandet frambringa i stora själar; der ändteligen manliga dygder och de mindre häftiga men mer höga känslorna förskönas genom en konst, som