sinnelag kan iklädas mer eller mindre råhet, mer eller mindre styrka. Om man vill med philosophiens öga följa de skiften språken undergått; om det vore möjligt att uppsöka och utstaka orsakerne till alla dessa stora men under skridandet omärkeliga förändringar, skulle man kanske finna tydeliga spår af musikens verkan. De orsaker, som göra ett språks uttal mer eller mindre sjungande, skulle ofta finnas i ett visst förhållande med musikens tillstånd i ett land. Man skulle i ordens större eller mindre sträfhet, tydeligen röja verkan af denna konst, som fordrar lenare ljud, och kanske bidragit, äfven så mycket som dagliga bruket, att under tidens längd förminska de hårda och föröka de sjelfljudande bokstäfverne.
Ännu säkrare, mine Herrar, skulle vi i fordna tider finna dess nytta i utöfningen af vältaligheten. Dessa de gamles mästerstycken i talekonsten, hvilkas verkan vi mera beundra af historien, än begripa af deras läsning: desse store talare, som efter behof uppretade eller stillade menigheter, förförde de vise och med en oöfvervinnelig styrka, ofta tvertemot rättvisan och emot sanningen, släpade med sig känslan, öfvertygelsen och förnuftet: månne deras värde endast bestod i tankarne, deras makt i bevisen! Nej, mine Herrar, med en djup kännedom af menniskans själ, vände de ofta dess krafter emot hvarandra; känslan emot förnuftet, inbillningen emot öfvertygelsen. Och då de, under denna
