skaldekonstens och sångens förening, med dubbel styrka öppnar vägen till våra hjertan.
Svenska språket, mine Herrar, hade törhända framför alla andra rättighet till en sådan förädling. Det är ej fördomen för vårt modersmål, utan främmande kännares vittnesbörd, som tillägger oss denna heder. Men den är tillika grundad i språkets natur. En stadgad och oryggelig vigt i ordens uttal gör tonernas gång mera dristig och säker; rena och öppna ljud gifva dem ofta rum, att utgjuta sig med styrka, och en lagom mängd af hårdare bokstäfver sätta öfverallt gränsor, som hindra dem att förblandas, och att öfversvämma stafvelserna, tillika med meningen.
Sådan, mine Herrar, är den lätthet, som Lyriske författaren hos oss finner i sjelfva språket. Det ankommer på hans eget snille, att dels stärka och föröka lidelsernas vanliga uttryck, dels uppfinna nya, men grundade i naturen; att stundom störta sig, som strömmen, eller krossa som ljungelden; stundom, flytande med ett lent behag, slinta öfver själen. Att vid de tillfällen, då känslan tiger, förbinda den sången, som ligger fördold i folkets allmänna uttal, med nya behag, eller ny styrka; att då icke stiga eller falla emot språkets natur, väl höja rösten, men ej förqväfva henne: stödja meningen, men ej betäcka den; att alltid måttlig på
