skulle tillåta ett tillkommande slägte, att som mindre märkvärdige anse de händelser, hvilka grundlagt Europas nuvarande ställning: den äran, menar jag, att vara uppfinnare, att hafva gifvit krigskonsten ett nytt skick, och till efterföljare räkna alla de store anförare vår verldsdel sedermera framfödt. Behöfver jag tillägga, att menskligheten, som ryser vid krigets blotta namn, icke upphäfver sin röst emot den hjeltens lof, som med sitt efterdöme lärde, att ifrån krigets oundvikliga faror och förödelse, åtminstone skilja den grymma medfart, som bristande menniskokärlek och tygellös egennytta tillskapat.
Åtanken af dagen har fört mig till ett ämne, vida öfver mina krafter. Jag lemnar det, men med edert tillstånd, att derur ännu hämta anledning till en önskan. Måtte svenska språket och svenska vitterheten, under det hägn de nu äga, med lika skyndsam fart, som svenska krigsäran under Gustaf Adolph, uppnå deras höjd. Denna önskan är ej förmäten, då vi ihågkomma hvad framsteg språket redan gjort, hvad vår vitterhet redan är. Vi hafva sett vårt språk med en styrka, värdig Grekeland och Rom, och kanske överträffande alla nyare tungomål, tolka frihetens dristiga, höga och förädlande tänkesätt. Vi hafva hört det med vältalighetens oemotståndliga kraft, borttaga fördomar, bibringa sanningar, qväfva en känsla, väcka en annan, dämpa agget, återkalla enigheten, värma, röra, hänrycka, och genom detta omvexlande, men
