att utmärkas genom samma namn, som utmärker Nationen, ålägger oss skyldigheter, som äro beständiga. Vi äro pligtige, att så mycket på oss beror, bibehålla språkets sannskyldiga art, som, lik det folk, hvilket talat detta språk, är manlig, stark, hög, allvarsam. Vi äro skyldige, att sjelfve i våra skrifter gifva efterdöme af vördnad och aktning för Gudaläran, Regeringen, Nationen, Sederne, att, så långt vår verksamhet och inflytelse kunna sträckas, förebygga det unga snillen icke öfverlemna sig åt frestelsen, att för ett flygtigt namn af qvickhet, uppoffra religion, blygsamhet, ärbarhet och medborgerliga pligter.
Öfvertygad om eder kärlek för edra skyldigheter, har jag omnämt dem. En återstår, kanhända den svåraste af alla, Smakens vård. Hvad är Smak? hvar äro dess domare? Är det allmänheten? men den kan ju förledas; om den aldrig kunnat blifva förledd, hade aldrig smaken kunnat falla. Är det författarne? men de kunna ju misstaga sig af egenkärlek, och deras misstag hafva ej sällan förvillat andra. Är det ett samhälle? hvem har gifvit det en rättighet, som ingen öfverhet äger? Är det en enskilt? hvem har gifvit honom denna förmåga? Smakens grunder äro icke dess mindre säkre, och dess tempel hvilar på tvenne hufvudpelare, Känslan, som finner, utan att behöfva eftersinna, Förnuftet som granskar. Men, säger jag, känslan och förnuftet äro ofta stridiga. Nej, vågar jag
