frälsa Maximilian och hämnas på Gustaf Adolph; Tilly är död; Wallenstein är den enda, som kan återföra segern, och Wallenstein är nog stor, nog högmodig att förlåta sin kejsare, att förenas med sin fiende Maximilian[1], för att återföra honom till sin hufvudstad. Deras begge härar förenade nalkas Nürnbergs murar, men måste vika. Gustaf Adolph angriper deras eget läger. Den mest häftiga strid börjar nu, och Torstenson i spetsen af den svenska hären trotsar alla faror; han synes öfver allt; man skulle tro att det är hans första krigsprof. Maximilian, Wallenstein äro stridsmän värdige att strida mot honom; han söker dem öfverallt, då omringad, sargad, blodig, han tvingas att lemna sig i fiendens händer och fången föras till Ingolstadt.
O blygd! O tider af barbari och våldsverkan! En sårad fånge, en hjelte, tagen med vapnen i händerna, är ansedd som en missdådare; ett mörkt hvalf, en boning ämnad åt mördare, är den, hvari Torstenson instänges: dess osunda luft, det gula vatten som tär sig igenom
- ↑ Denna underhandling med Wallenstein var så mycket kinkigare, som Wallenstein var personligen Kurförstens af Bayern fiende. De öfverdrifne förmåner äro allmänt kunnige, som Wallenstein äskade och undfick av Kejsaren, innan han ville återtaga befälet: förmåner, som ännu mer uppblåste dess högmod, och som förorsakade slutligen dess olycka.
