går honom till mötes; han har mer än en orsak att strida med ifver mot denna Prins[1]. Sweidnitz murar blifva vittnen af hans seger. Fienden nedergjord och fördrifven lemnar åt segervinnaren valplatsen, och sin anförare Hertig Albrecht af Lauenburg fången och sårad: Han dör i Svenska lägret af ärofulla stygn; han dör på hjeltars vis ... han som ... frånvändom våra ögon ... jag ryser vid hans namn ... O min Konung! O du store Gustaf! vi hafva förlorat dig ... och på hvad sätt?
Nyss, Olmutz, Eylenberg, Neustadt, Opellan falla i segervinnarens händer; han går till Lausnitz, han vill hämna Pragiska freden och Kurförstens affällighet. Kurförsten förskräckt, kallar Leopold och Piccolomini till sin hjelp. Leopold och Piccolomini, högmodige af Nördlingens seger, tro sig vara alla svenska anförares öfvermän.
Men Torstenson på Leipzigs fält hämnar Nördlingens förlust; du stridde der för
- ↑ Denne Hertig Frantz Albrecht af Saxen Lauenburg är ansedd nästan allmänt för Gustaf Adolphs baneman. Uppfödd i Sverige med Konungen, var han sjelfannan med Gustaf Adolph, då han stupade, och genast efter denna olycka öfvergick han till Österrikiska sidan, tog der tjenst, och ändrade religion. Han var nu Fältmarskalk, då han dödligen sårad föll i Torstensons händer.
