efterträdare; han fruktar att förlora sin ära sedan han förlorat sin kroppsstyrka, han fruktar ännu mer att våga rikets lycka: Christina samtycker på det mest hedrande sätt till dess begäran; han öfverlemnar till Carl Gust. Wrangel[1] sin krigsmakt, och återvänder till det fädernesland han i så många år gjort segrande.
Freden följer snart hans hemkomst. En fred, som gaf åt Tyskland lagar, frihet, säkerhet: som beseglade Gustaf Adolphs verk: som utvidgade Sveriges gränsor, och som stadfäste den jemvigt i Europa, hvilken Österrikiska husets makt och ärelystnad velat störa.
Sverige återstäldt i fred efter ett så långt krig, såg sin unga Drottning uppväxa, omgifven af de lagrar som höljt hennes vagga; af en krigshär i fyratio år segervinnare, af statsmän som föreskrifvit Europa lagar, af hjeltar, hvaraf en enda varit nog att hedra sitt fädernesland, och Torstenson främst bland dem alla, emottaga af sin monarkinna de mest rörande, de mest hedrande prof af aktning, af vänskap, af erkänsla[2]. Det var bland dessa glädjerop,
- ↑ Torstenson förmådde icke afvänta Wangels ankomst, utan lemnade armén under Riks-Tygmästaren Wittenbergs befäl; men öfverlemnade befälet i Eulenburg, der han på hemresan råkade Wrangel.
- ↑ Han blef af Drottningen vid sin hemkomst gjord till Grefve till Ortala och Friherre till Virestad, samt General-Guvernör öfver Vestergötland, Vermland, Dal och Halland.
