Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/295

— 279 —

mognade i skuggan, af en till större delen enskilt lefnad, och hvars glans bortblandades med så många stora mäns, som omgåfvo honom; så böra vi snart finna, huru naturligt det motstånd kunde synas, som Christinas vilja erfor. Lastom derföre ej dessa stora mäns uppsåt, men hembärom till Christinas minne en rättmätig tacksamhet. Christina allena föresåg rikets fara vid thronens ledighet; hon föresåg allena Carl Gustafs stora egenskaper. Värdigt Gustafs dotter, var hennes val äfven värdigt den thron hon gaf. Torstenson upphöjd till det högsta äreställe i riket, till det högsta embete bland krigsmän, till den högsta ärfteliga värdighet: begåfvad af Christinas frikostighet med egendomar, som gjorde honom till en den rikaste man på sin tid, kunde ej hafva någon önskan för sig enskilt öfrig. Carl Gustafs lärmästare på krigets bana, förenad med honom genom vänskapens band, kunde han äfven som ärelysten man ej annat vänta under hans spira, än aktning, förtroende och makt; men endast medborgare, lemnade han sig åt sin öfvertygelse, och yttrade fritt utan svek, utan förbehåll sin mening. Men om något tvifvel kunde om hans uppsåt uppkomma: om man kunde tveka om en mans tänkesätt, som (fast i sina bästa år, redan på grafvens brädd), visat sig i hela loppet af sin lefnad, nitisk för sitt fädernesland och utan all enskilt afsigt: om, säger jag, alla dessa skäl ej gjorde tillfyllest, så vädjar jag till Carl Gustaf sjelf, det tillhör honom att