Förfärlige Baner! du öfver fältens sträcka
Var van att härars hot och slutna leder bräcka,
I full centaurisk fart, och mordiskt majestät:
Så mot en skyhög lund plär åskan vredgad falla,
Och sprängda klippors grus, och klufna granar kalla
Till vittnen af dess fjät.
Hvem du, till kroppen svag, till mod oöfvervunnen,
Och snillrik, som en Gud, och lika verksam funnen,
Och segrare, och sjuk, lik Herkols fosterson?[1]
Ej evigt af er mängd och styrka er förhäfven,
Man segrar ock med vett; Germanske härar bäfven,
Och kännen Torstenson.
O Vrangel! du Neptuns och Martis ynnest njutit,
Du dubble Segrare, som fästen sänkt och brutit,
Försigtig i beslut, och djerf i företag:
Lik denna Romare, som Cesars afund födde,
Du både land och haf med krigets bragder strödde,
Och trotsar glömskans dag.
Till höga ändamål dig Himlen ville bruka,
Men ville ock i dig vårt högmod förödmjuka,
Horn! stor uti ditt fall, som i din medgång stor:
Den fiende du sökt, du ändtlig värdig finner:
Han mäter sig med dig, han bäfvar, och han vinner,
Och knappt sin seger tror.
Prins! det var dessa män du fört på krigets bana,
Som ärft ditt hjeltemod, och dina segrars vana,
- ↑ Philoktet
