Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/306

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 290 —

Och mer förfärande de snarare ge frid:[1]
Likså en vild orkan de svaga motstånd bräcker,
Och verlden öfverfar, och hundra folk förskräcker
 På en och samma tid.

  1. Gustaf Adolph uppfann en ny taktik. Före hans
    tid var Cavalleriet nästan syssolöst och onyttigt. Han
    insåg dess rätta ändamål, som är att med värjan eller
    sabeln i handen, och med blixtens hastighet rida
    omkull sin fiende. Förut brukte det endast eldgevären,
    och gjorde föga gagn. Som fienderna efter hans
    exempel antogo carrieren, så förekom han vådan deraf för
    Infanteriet, innan ännu bajonetten var uppfunnen,
    medelst långa pikar eller spjut, som stödda mot marken
    presenterades det framrusande fiendtliga rytteriet.
    Dessa pikar brukades äfven till anfall, sedan eldgevären
    tystnat, och affären kom till handgemäng.
    Österrikarnes korta värjor voro alltför svaga mot dylika vapen.
    Detta var förnämsta orsaken till slagens lyckliga utgång
    vid Lützen, der en och samma här, på en och samma
    dag, gjorde tvenne bataljer, och slog tvenne åtskilliga
    arméer.

    Men det, hvari vår hjelte öfverträffades af ingen,
    och hvari endast Cesar kan jemföras med honom, var
    den sinnrika disposition han gaf sin krigshär, der alla
    troppar, af åtskillig natur, tunga, lätta, till fot, till
    häst, voro så ställde, att de helt okonstladt
    understödde hvarandra; och att, om en kom i oordning, var
    strax en annan till hands, att upptaga striden. En
    uttröttad fiende, som med möda tvungit en
    Infanteri-Corps att retirera, anfölls i ögonblicket af Cavalleriet,
    och fick ej anderum förrän han var på flykten. Det
    kunde hända, att Gustaf Adolph ej vann seger; men
    det var en mathematisk omöjlighet för honom att blifva
    förstörd. Med dessa krigstalanger, om han fått lefva,
    hade han kunnat underkufva verlden.