mening och ostörda uttryck äro stadgade och erkände, blifva ej mer underkastade det mörker, den tvekan, den ständiga uttydning, hvilken ofta, för att bättre förklara en mening, ändrar alldeles de visaste föreskrifter; och huru många exempel hafva vi ej af de olägenheter sådane uttydningar alstra af sig? Våra Tideböcker bära deraf vittne.
Med Eder, Gode Herrar, förenas i dag sådane Män, som redan både riktat och hedrat vårt Språk; och huru kunde i ett Samhälle, helgadt till Rikets Välgörares och Hjeltars lof, som skall fira sin högtid på den Store Gustaf Adolphs födelsedag, huru kunde, säger jag, förbigås den, som med ett namn,[1] nästan i våra minnen förlifvadt med Gustaf Adolphs, har sjelf med en så rörande stämma begråtit Dess död, och som med en säker smak förenar all den behaglighet i sina skrifter som dess naturliga ömhet, dess kända fromhet, dess umgängessätt gifver honom i den enskilta sammanlefnaden.
Den vittre Man, som med en så ädel skrifart vet att pryda de allmänna Författningar, som utgå af det ämbetes skyldighet han i Riket bekläder[2], och som enligt den plikt, honom i Mina Ordens Lagar är föreskrifven, tolkat med så mycken sanning och vältalighet den