Carl den X:de, i det han möter Gustaf Adolph, tilltalar honom sålunda:
Jag ser dig, ropar Carl, du som mig lifvar opp
Hvar gång, af sorger tryckt, jag mattas i mitt lopp.
Hvem utan vördnad hör dig, store Gustaf, nämnas?
Åt dig det främsta rum bland fordna hjeltar lemnas;
Och för tillkommande, på ärans branta stig,
Din bild, till eftersyn, förklarad visar sig.
Du der, af segern krönt med en odödlig lager,
Vår kärlek än i dag och vår förundran drager.
Ditt snilles höga eld och styrka och behag,
Ditt hjerta, tecknadt är i hvart ett anletsdrag.
Min son! är Gustafs svar, ej ljudet hörs härinne
Af segrars toma gny, som plånas ur vårt minne.
Jag blott med glädje mins i detta helga skygd,
Att jag med trohet tjent en älskad fosterbygd.
Du! som mitt ställe fyllt, låt samma kärlek lifva
Ditt hjerta, när du går att lag för norden skrifva.
Gå ej att byta bort, för ett förgängligt namn,
Det rum som väntar dig i Gudars helga famn.
Du skall ännu, min son! i dödligheten lida
Af blinda lustars våld; du har ännu att strida
Mot smickrets falska röst, och mot det öfvermod
Som följer segern åt, i hjeltars stolta blod.
Din lefnadstid är kort, och kortare din lycka.
Låt icke afunds list ur dina händer rycka
Din sanna äras mål, att inom sälla band
Och en befästad gräns förena Svea land.
När Sverge skall en gång på alla sidor plundras,
Och mista segrars skörd, hvars rikdom nu beundras;
