skaffa tidig erfarenhet åt de snillen, som äro ämnade till vigtiga värf: ämnade att i en större krets tänka och verka för andra. Förutan de vidriga omskiften, som Grefve Dahlberg undergick, torde hans stora liflighet lätteligen hafva fört honom på afvägar, der hans gång varit osäker, och der hans dråpliga natursgåfvor tilläfventyrs blifvit mindre öfvade, mindre väl använde. Nu hade han i barndomen af trångmål blifvit förd till eftertanke, och behofvet bragte hans stadgade sinne, att snart fatta känsla af religion; hvarom hans dagbok, som ännu är till hands, bär ett ojäfaktigt vittnesbörd. Man finner der aldrig antecknad någon för honom eller fäderneslandet lycklig händelse, att han icke ledt sin tanka tillbaka till källan af allt godt, och lagt i dagen sin erkänsamhet emot den Högstes välgörande omvårdnad: aldrig någon olycka, den han ej upptagit såsom Försynens välmening, obegriplig för det närvarande, men hvilken ofelbart i längden skulle blifva röjd af dess förmånliga följder. Detta vördnadsfulla förtroende för den Allrådandes styrelse var den grund, som gjorde hans öfriga dygder säkra och osvikliga: som föreskref honom hans skyldigheter, och som vid alla tillfällen i hans hjerta troget bevakade öfverhetens, samhällets och medborgarens rätt.
Också var Grefve Dahlberg, mera än man föreställer sig, i behof af dessa tänkesätt. Se honom på Fyen återkomma ifrån stora Bält,
