född. Slägten gick med honom ut på svärdssidan; men de, som räkna sin ättebörd till honom på mödernet, äro flera högt ansedda hus, och af dem tvenne Herrar[1] vid detta bord, hvilka vexelvis bestrålas af Grefve Dahlbergs ära, och kasta ett lika återsken tillbaka på hans graf.
Månne tidens längd, förflutna dagar och år, kunna afhålla våra tankar ifrån fäderneslandets förlust, när en Dahlberg dör? Kanske vår samhällskänsla, förslöad af medgången, behöfde väckas med föreställningen af hans tider, hvilka, fastän de nu äro oss gångne ur ögonsigtet, kunna, igenom händelsernas omlopp, i en oblid stund återkomma. Försynen afvände denna erfarenhet! Men om vi älska den jord, som först emottagit oss, och hvilken gifvit oss säkerhet, frid, trefnad och nöjen: om vi känne, att dessa förmåner äro följder af vissa stora menniskors ädelmodiga nit och bemödande: att de i efterverldens sällhet och erkänsla väntat sin belöning, och att samma hopp bör inom svenska bröst framgent lifva äran till lika högtänkta beslut: så må väl vår frivilliga vördnad uppsöka, och vår tacksamhet omgifva sådana förtjente medborgare; hvilkas
minne fortplantadt till sednaste ålder, och
- ↑ Riks-Rådet m. m., Herr Grefve Johan Gabriel Oxenstjerna, och Kansli-Rådet, Herr Grefve Gustaf Fredrik Gyllenborg.
