Skriften upplästes på Högtidsdagen; men belöningen förblef i Sekreterarens förvar, till dess författaren gjorde sig känd.
Akademien började emedlertid misstänka den utmärkta heder henne vederfarits. Konungen behagade likväl icke gifva sig tillkänna förr, än under ett samtal i Akademien följande året 1787 den 28 November. Detta gaf Sekreteraren som då tillika var Direktör, anledning att söka utröna, huruvida Konungen skulle med välbehag anse, att den förvarade prismedaljen af Akademien i underdånighet öfverlemnades, och det hopp han derom fattade, meddelade han Akademien vid sammankomsten den 1 December.
Då Konungen samma dag benådade Akademien med sin höga närvaro, och Akademien hade uppstigit, höll Direktören å hennes vägnar detta
TAL.
Stormäktigste Allernådigste Konung!
Då Eders Kongl. Maj:t vid Akademiens sista sammankomst nådigst behagade bryta en tystnad, som hittills ålagt Akademien att endast i hemlighet vörda Eders Kongl. Maj:t såsom författare till det äreminne öfver Lennart Torstenson, åt hvilket Akademien förledit år tilldömde stora priset, utan att derföre
