Sida:Svenska Akademiens handlingar 1786 1.djvu/342

— 326 —

penna; den torde misstänka oss att hafva gjort det, och åt vördnaden och tacksamheten hafva gifvit, hvad som ensamt borde gifvas åt snillet och vältaligheten. Det må derföre tillåtas mig att nu i förtid försäkra, hvad jag en gång med en häfdatecknares trovärdighet skall bekräfta, att de som afdömt priset, voro i en fullkomlig okunnighet om den hand af hvilken vitterheten då emottog en ny välgerning. Ja, allernådigste Konung! Det är en ny välgerning emot fäderneslandet, då Eders Kongl. Maj:t kallat dess barn att likna de hjeltar dem Eders Kongl. Maj:t sjelf afmålat och berömt: emot vitterheten, då Eders Kongl. Maj:t upphöjt dess yrken och ökat de arbeten som utgöra dess heder: emot denna Akademi, då Eders Kongl. Maj:t för alltid gjort dess belöningar märkeliga och begärliga: emot oss, som utgöra Akademien, då Eders Kgl. Maj:t betagit all tvekan att underkasta sig en domstol, der mer än en domare skulle jäfva sig sjelf, om han endast finge rådfråga sitt eget omdöme. Vågar Akademien utbedja sig ännu ett vedermäle af Eders Kongl. Maj:ts välgörande ömhet, det att Eders Kongl. Maj:t täckes emottaga den skådepenning, som i en annan hand blifvit en belöning, i Eders Kongl. Maj:ts blir ett prof af nedstigande från en verkelig höghet och af mildhet emot vitterhets idkare, hvilka i alla tider, då de undfå dylika skådepenningar, under mångas obekymmersamhet, andres kalla bifall, torftighetens påminnelser, lyckans