INTRÄDES TAL,
af
herr riksrådet m. m. grefve
MATHIAS von HERMANSSON.
Mine Herrar!
Kallad till denna Akademis Ledamot, gör jag i dag mitt första inträde af lydnad för min Konungs befallning, af åtrå att uppfylla de mig ålagda skyldigheter, men tillika med misströstan till min insigt. Vettenskaper och språk undergå lika förändringar till uppkomst och fall. Hvarken är möjeligt att tala och skrifva väl uti ett fattigt språk, eller för ett folk som är fattigt på tankar, smak och seder. Under sådana bristfälligheter blir okunnigheten djerf, Auktorer mindre sällsynte som oförtjent bära namn deraf, under det de förspilla sin tid utan aktning för Allmänheten, utan ömhet för sig sjelfva. Uti deras sällskap måste vältaligheten vantrifvas. Naturen är väl den ena tiden frikostigare på snillen än i en annan: Men i alla tider fordras för dem uppmuntran och täflan. De upplifvas af efterdömen, vårdslösas der ingen domare är, och omsider igenom andras och egen glömska qväfvas. Dervid lider icke språket allena. Verkan blir icke mindre vidsträckt än bedröfvelig för Staten och hvar enskilt.
Om Sverige icke kan mäta sin ålder i vettenskaper och snillebragder med andra Länder,
