med arbeten, som, krönta af allmänt bifall, båda deras författare odödligheten; äger jag för mig ej annat att framte, än ofullkomliga försök, lediga stunders alster, hvilka blifvit vida förhöjda öfver deras invärtes värde, genom den dyrbara stämpeln af Konungens nåd, som hellre med milda ögon uppmuntrat, än med skarpsynta granskat.
Det är denna lifgifvande kraft ifrån Thronen; det är upplyste medarbetares kunskap och efterdömen; det är den eldade håg, hvilken af täflan väckes, mäktig att liksom höja själen öfver dess egen krets, som smickrar mig med hopp, att en gång vinna en skicklighet, den jag ännu saknar.
Kännedomen af ett lefvande språk, då den blott sträcker sig till dess förstånd och nyttjande i sammanlefnaden, är visserligen både lätt och allmän. Den förvärfvas oförmärkt, ja med sjelfva modersmjölken; den kräfver inga andra förmögenheter, än friskhet och färdighet i de organer, som naturen till tal och hörsel bestämt. Men då fråga är om en djupare systematisk insigt, är denna kännedom både svår och sällsynt. Sjelfva sättet att lära språk, genom blott öfning och vana, frikallar och hindrar ifrån den vägen, att vinna klara och rediga begrepp, som i andra vettenskaper är oundgängelig, jag menar, att inhämta säkra grunder och reglor. Dessa liksom förborga sig under allmänna bruket. De kunna derföre icke utan mycken flit, granskning och skicklighet