uppletas och bindas tillhopa i en sammanhängande och fullständig kunskap. Då tillika vanligen händer, att ej allenast den okunniga delen af folkslaget, utan ock den upplystare talar och skrifver mer efter plägsed, än efter stadgad lag, tager språket efter hand ett oordentligt skaplynne; det oskäras af främmande smittor; det inlåter missbruk; och i den mån det längre förblifver ovårdadt, hinner det, likt en obrukad mark, att mer och mer öfverhöljas med ogräs, hvilkas fasta rötter med möda stå att uppryckas. Att till renhet, ordning och säkra grunder återföra ett sådant tungomål, fordras så mycket större laggrannhet, som man icke har ett nytt språk att skapa, utan ett gammalt att upphjelpa; som sanningen bör följas och vidmakthållas, men allmän sedvana icke får stötas; som sluteligen, den klokaste lagstiftning i detta ämne blifver kraftlös, intill dess den vunnit fasta och helgd genom bruket.
Erfarenheten intygar jemväl, att språkets odling och stadgande i ett land sällan med allvar blifvit påtänkt förr, än vettenskaper och fria konster der hunnit till en viss mognad, hvilken liksom upptäckt bristen. En tilltagande lärdom, förbunden med en tilltagande smak, äskar ett rikare förråd af lämpeliga och rena uttryck, men framför allt en städning, en ordning, som äro okända behof, innan begreppet rätteligen uppklarnat.
Den ädelmodiga åtgärd, Konungen fogat till Svenska tungomålets förkofran, är ock att
