hvari Konungen förklarat sina tänkesätt för sitt hus, sitt hägn åt vettenskaper, sin aktning af förtjenster, sin benägenhet för redliga undersåtare, så har jag med oro sett dem förlora igenom min åtgärd; men alltid tröstat mig då jag kunnat förvara något af hvad mig blifvit förestafvadt. Längre har icke heller min önskan kunnat gå utan förmätenhet; ty hvilken annan har förmått att gifva vänskapen de uttryck, dem Gustafs hjerta upptagit och infört i Konungars tungomål, eller med ord förena den höjd i själen, den vidd i kunskaper, det lif i känslan, det grannlaga omdöme, hvilka i dag för tjugofyra år sedan förklarade sig med en späd stämma på samma rum, hvarest de tio år derefter stiftade lagar och lyste i en Hjeltes tal, som bant segerns lagrar vid fridens spira och medborgerlighetens prydnader vid en ärfd krona. Af Dess kärlek för sitt Folk blifver detta Samfund ett talande vedermäle: men då språket här njuter Dess omvårdnad, bör det icke sakna sin styrka i Dess egna bud och befallningar. Att vinna detta ändamål i de ärender mig blifvit anförtrodde, är den afsigt som beredt min kallelse. Hvad säkrare väg dertill kan mig öppnas, än igenom eder undervisning? Men då jag äfven njuter denna lycka ibland Eder, skänkes mig till uppmuntran hvad jag aldrig kunnat vinna som belöning.
Om allt detta förekommit mitt hopp och mina försök; så uppeldas tillika så mycket mera