Behofvet är känbart, bristen har kastat en skugga på våra arbeten och äfven sårat Fäderneslandets ära. Förgäfves hafva Svenskar täflat med utlänningar i alla lärdomsgrenar, och äfven igenom nya upptäckter utvidgat kretsen af menskliga kunskaper; Svenska Nationen i allmänhet har ej dessmindre saknat ett utmärkt rum ibland upplysta folkslag, så länge språket, denna måttstock för smak och kunskaper hos ett folk, varit ofullständigt, vanvårdadt af sjelfsvåld och af ovetenhet misshandladt. En ädel täflan för språkets uppodling har blifvit väckt i sednare tider igenom höga efterdömen och uppmuntringar. De hafva framalstrat ett öfverflöd, som bevisat fruktbarheten af Svenska Snillet, men varit så stridande, både till hufvudgrunder och smak, att allmänheten mindre deraf blifvit upplyst än villrådig. Vi hafva väntat, att under den vittraste bland Konungar sista handen skulle läggas vid detta arbete, och denna väntan har icke kunnat svika oss. Föremålet för våra stora Konungars ömma omsorg, ifrån Sveriges nya skapelse under den första Gustaf, har icke kunnat uraktlåtas af hans ättling, arfvinge af hans spira och kärlek för Fäderneslandet. Instiftandet af Svenska Akademien är ett nytt vedermäle deraf, och utkräfver vår och framtidens evärdeliga vördnad och erkänsla.
Ju närmare jag anser höjden af Konungens afsigt med denna inrättning, ju större och vidsträcktare finner jag edra pligter, mine Herrar,
