rörelselagar. Vi hafva haft några omilda Lagstiftare, som försökt att tvinga språket efter deras oböjliga meningar. Vi hafva haft en ännu större mängd af smärre språklärare, som i den allmänna ovissheten gjort sig nästan hvar och en sitt eget stafsätt, efter deras olika tycken. Allt detta har kunnat förorsaka någon oreda.
Brukets öfverensstämmelser och sjelfva Språket. Med de förra förstås blott det skrifvande antalets. Men med Språkets, hvarpå regeln måste grundas, alla språkartens likheter och inbördes beroenden af hvarandra, vare sig i grammatiskt eller orthographiskt afseende: Stafningslagar, hvilka Bruket ofta ganska riktigt följer af minne och vana; utan att veta orsaken hvarföre så skrifves, bättre än annorlunda, det vill säga: utan att ens känna dem såsom språkartens öfverensstämmelser sins emellan. Man ser således, att Bruket och Regeln visserligen icke äro samma sak, ehuru sammanstämmande de också böra finnas, eller verkeligen finnas. De åtskiljas ganska klart derigenom, att det ena är det skrifvande antalets öfverensstämmelser, det andra sjelfva språkartens. En annan fråga blir, hvilken af begge delarne bör, i fall af stridighet, vika för den andra? Dertill svaras: utan tvifvel Regeln, så snart den först upptäckes sedan Bruket redan stadgat sig. På samma sätt måste den äfven, fastän förut känd, gifva vika, då dess lag blifvit länge försummad. Orthographien i ett språk af denna beskaffenhet, kan således aldrig blifva annat, än en sammanhållning emellan språkartens öfverensstämmelser och det gångbara Brukets. I den mån de sammanträffa, uppkomma deraf allmänna och obestrideliga orthographiska lagar; så snart de åtskilja sig, gör Bruket undantag. Språkartens öfverensstämmelser med tillägg af Brukets undantag; se der följakteligen all Stafningslag i dess allmännaste och rättaste förstånd.
