Sida:Svenska Akademiens handlingar 1796 1.djvu/106

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
4
Första Afdelningen.

Det är sant, man kan ej vägra ett förtjent loford åt några af våra Språklärda. Men ett oöfvervinneligt hinder låg i de äldres väg: Språkets ännu alltför ofullkomnade utbildning. Af de yngre åter, hade fordrats en närmare, fullständigare undersökning af det närvarande språket, och dess mekaniska art, än någon af dem gifvit sig mödan att företaga. Några ungefärliga reglor efter vana och tycke, några etymologiska härledningar af särskilta ord, som aldrig kunnat sammanföras under allmänna grundsatser, se der de flestas bemödande hitintills.

Auktorn till Svenska Språket i Tal och Skrift anses, och med skäl, för en af våra bästa grammatiska författare. Emedlertid, hvilken ovisshet, och hvilka oundvikliga motsägelser i de flesta af hans orthographiska undervisningar?

Först fastställer han, såsom regel, att ord som uttalas lika, böra också i skrift med samma tecken uttryckas. Derefter stadgar han likväl, att man bör skrifva låf (beröm) med å, men låf (tillåtelse) med o, efter detta sednare ord härleder sig från löfte; således för etymologiens skull.

Vidare fastställer han, att ord af olika uttal, böra också skrifvas olika, hvarefter han likväl strax afgör, att man måste skrifva på lika sätt vin (vinum) och vin (opera), fan (diabolus) och fan (reperiebat), utan att, efter uttalets fordran, fördubbla n i de sednare orden. Som skäl dertill anför han, att Bruket är den